I förra veckan var det Ungdomsstyrelsens Rikskonferens. Då samlades folk från hela Sverige för att lyssna på intressanta föredrag om t. ex ungas organisering och ungas vägar in i arbetsmarknaden, och för att mingla med andra likasinnade.
Det första man lade märke till var att alla på konferensen var väldigt gamla, vilket är väldigt konstigt med tanke på att det var Ungdomsstyrelsen som anordnade.
På twitter spreds snabbt information om att av 800 deltagare på konferensen var endast 40 ungdomar. Stämmer detta så tycker jag att det är en katastrofalt låg andel ungdomar. Även om konferensen riktar sig till dem som arbetar med/för ungdomar så bör ungdomarnas röster höras i dessa sammanhang. Och frånvaron märktes tydligt i seminariernas kvalité, de flesta var enformiga, oengagerande och allmänt tråkiga. Det absolut bästa seminariet var det enda som leddes av ungdomar, och behandlade ungas engagemang och påverkansmöjligheter inom EU.
- Jenny Nilsson (tidigare LSUs EU-representant) och Niclas Persson (LSUs EU-representant) med Imse Nilsson (European Youth Forum)
Det var mycket intressant att vara med på konferensen, dock kanske inte av de anledningar man hade hoppats på innan. Jag tycker att konferensen var ännu ett tydligt tecken på vuxnas inställning till ”ungdomsfrågor” i Sverige, vilket är lite motsägelsefullt eftersom Sverige anses vara ett land där ungdomar själva får formulera sin politik (vilket diskuterades på minst ett seminarium under konferensen).
Konferensen bjöd självklart på goda stunder, som till exempel Teater Fryshusets pjäs ”Förorten brinner” som satte fingret på ungdomars villkor ute i förorten. Även Dilsa Demirbag-Stens avslutningstal om hennes väg från nästan bortgift till ”Berättarministeriet” var jättebra och inspirerande. Dock, och det känns som att det börjar bli en vana, var känslan av besvikelse det som präglade mycket av detta arrangemang!
- Dilsa Demirbag-Sten avslutningstalar på Ungdomsstyrelsens Rikskonferens
